Introduktion

Som i en motpol till göteborgskolorismen verkade Rolf André i den andra änden av det bohuslänska landskapet. Ljusflöden och lyrisk landskapsskildring existerar inte i den bildvärld han skapade, men en högoktanig energi i skarpa linjer och kontraster, fantasier och drömmar ibland med en symbolisk laddning. Inte sällan bilder som skildrar olustiga och hotfulla känslor, som inte tillrättalägger något för betraktarens upplevelse. Den gråa stenmalen i skärgården skildrar i stället motiv som ensamhet och ödslighet, där människor och varelser är fångade i bildrummets maniska yta, intvingade i starka vertikala mönster och naiva gestaltningar.

Ibland på gränsen till barnsligt i uttrycket, men den fulla uttryckskraft som finns i barnets alla känslolägen. Det är vi, vuxna och förståndiga som fångats i denna malande värld. Det är vi som i bilderna finner uttryck för alla oro och fruktan som bor där inne, långt inne, i var och en av oss.

Rolf André presenterar sina figurer och kompositioner naket. Bilderna var aldrig i första hand ämnade för en publik, men ändå slits de fram för våra näthinnor och sätter våra sinnen i rörelse. De förblir i detta tillstånd fragmentariska, som minnen av drömbilder just i det ögonblicket man vaknar ur sömnen och minns det man nyss drömt. Denna utlämnade och ärliga nakenhet är helt i sin ordning.

Rolf André arbetade i intensiva serier med tematik som levde sitt eget liv. Vi följer bildernas sekventiella rörelse genom olika faser som består av tigrar, träsk, urmänniskan, badare, landskap, och vidare därför att det är så denna bildvärld hänger samman. I sekvensen drivs det naiva tecknandet till ett medvetet uttryck, fastnaglat p pappret och flimrande av vilja. Mellan varje bildyta finns en tidsrymd där pennan legat stilla, där livets rytm varit stillsam och återhållen, betraktande och vardaglig. Här närdes längtan efter tecknandet så att när tillfället väl kom tog det sig ut som en kraftig skaparglädje. Knappast paradoxal, men väl så symptomatisk för en stark drivkraft och begäret efter skapande är denna möte mellan mörk, ibland hotfull symbolik med sting av förgänglighet i motiven och den glädje med vilken han gav sig i kast med sitt tecknande.

På så sätt skapade Rolf André sitt eget sammanhang, egensinnigt och bundet till en logik som går konsekventgenom hela hans produktion. Han böjde sig aldrig för lockelsen att försöka nå kommersiella framgångar, utan behöll sitt arbete som styckare på Centrumhallen i Strömstad för att värna sin konstnärliga integritet.

I samtida kritik sparad i tidningsurklipp från 60-talet fram till tidigt 90-tal röner framförallt hans teckningar uppmärksamhet, särskilt noteringen om att franska konstkritiker "blev helt besegrade av den oerhörda naturkraft och primitivitet som hans tavlor visar". Teckningen Stenlandskap återgavs efter detta i den franska konsttidningen Le revue moderne. Sedan var det många som kände konstnären, som hade handlat finskuret av honom på ICA och sade goddag på stan. Omdömet på sitt tidstypiska manér var väl förtjänt. Idag framstår hans bilder alltjämt som kraftfulla, laddade och fångade. De har överlevt tidens malström och vittnar om ett målmedvetet och kvalitativt konstnärskap som utgjorde en särart då som nu.